Testet

Jag skall göra ett test angående min lidelse, smärta, pina, uthållighet you name it. Nu brukar detta existera i större grad än vad mitt test nu visar på.
Följande problem har jag alltså: Om jag ger mig in i något som visar sig, oavsett efter hur lång tid, vara skit, är jag inte den som är den. Om det val jag gör helt enkelt inte passar mig av något eller av några skäl ger jag inte upp det, utan fortsätter i smärta. Jag är den idealistiske muslimen inom jihad, som trots alla hinder fortsätter ändå. Kanske är jag ute efter längtan som det onekligen skapar hos mig. Kanske gör jag det för att få uppmärksamhet. Men för vadå? Ingen intresserar sig ju för någon som har tråkigt, eller klagar för den delen. Men jag är nog ganska bra på att hur stor smärtan än är, inte klaga. Det ingår nog i lidelse-planen. För jag är medveten, verkligen. Redan nu är jag beredd på att någon gång i livet kommer jag att göra ett val jag inte är särskilt nöjd med. Och då är jag i den berömda fällan igen, och antagligen kommer jag medvetet att ta valet som det är och fullfölja detta. Inte för att jag tror att det inte finns andra, bättre val, utan för att jag just skall uthålla det val som jag har gjort. Somliga kallar det ordning eller mening, att man just gjort det val man själv egentligen inte vet varför. Andra kallar det strunt och förkastar det hela med lidelsen och istället tror på lust och olust som hederliga hedonister. Men jag klandrar dem inte. Jag brukar ibland bevaka de i smyg. Ibland tär det mig så hårt att de bejakar sina luster och sinnen så pass, ibland äcklar det mig. Men varför gör jag då detta? Har all den väntan och längtan gjort spänningen mycket större inför det som komma skall. Eller har den helt och hållet utplånat allt det som från början var värt att vänta på. Kommer jag någonsin att få veta?
Nu till testet: Jag går in på myspace och letar upp the concretes 's sida och känner direkt att jag vill lyssna på fiction men något inom mig säger att: Lyssna på Sunbeam istället, till att börja med åtminstone. Och jag tänkte att jag kan väl visst underordna mig min egen lidelsefulla vilja, så jag gör som jag säger. Allt för att se om när jag väl senare lyssnar på fiction sedan, fortfarande har kvar den älskvärda känslan eller om den har jämnats med marken under den tiden jag tvingades "plåga mig" med ett andra val.
Och hur var känslan då? Hmm, jag vet faktiskt inte. Jag hörde allt, de fina saxofonsolona och det magiska var inte borta. Bara kanske känslan i mig. För om jag fortsätter på detta vis, kanske jag aldrig kommer att uppleva något spontant eller alltid vara med om att mina andra val sätter stopp för den hedonistiska Anna, som också behövs ibland.