There will always be time

There will always be that kind of time for food and sex and sleep. How much we want to ignore those issues, we simply can't. I don't really know what's most fascinating, all of us really accept that fact or those who go against it. It has always been times where people are getting too close to their human abilities and weaknesses and that has always and will continue to scare us, some to death. To be aware of this horrible facts, or in spite of that, people around me have figured out ways how to handle it. Some do it in constructive ways, other in destructive ones. Because are not the art and other intellecual stuff kind of runaways from our banal reality? And we are really good at justifying that I think. We all really buy it I mean, without look down under where it comes from. I guess we know it anyway but the truth hurts as the love hurts when you're not beloved.
I see our very struggle with covering those marks and wounds that are only leaving us to a human and a bitter desert. Me aswell, that's why I can see through it but I tell no one. It's kind of sad; what's going on mostly and take up most part in ourselves is a kind of failure, that must go under a shelf and only can be brought up when we feel free and safe. But maybe that is meant to be the opening session between another human we can relate to and rely on. Only you know that when you're with somebody you love or begin to love you have another sense of devoting and feeling of freedom aswell as safety. Nomather how low and non-intellectual it may sound. I may bring up the animal behaviour inside us all another time, because there will be time for that too of course. In waiting and chasing I've given you some arming stuff down below to defend yourself with when; or if someone dares to offend your dignity of you intellect.


Sound and video by TTA
Dance and video by Merce Cunningham, Charles Atlas
Short film by Ruben Fleischer

Talk to me

I guess you're not trying but you talk to me

I strain to keep up with the one (I think) you want me to be

I like it where there are no people around

when I talk to you inside of my mind

I don't know if we'll ever be

reaching as far as we'd like to see

but I do hope,

we will talk with eachother

Yes I know you're trying,

you're trying to talk to us

but not in my way

you're talking to teach us a greater lesson

but you won't reach me as far, as if,

you would talk to me

so please P talk to me

I wouldn't know if you're trying

but I do know

I'm desiring

could be in lack of you

aswell as your talk to me;

now you're just talking

You talk to my ear as it is now

You know for sure I hear as things seem right now

Talk to my head and talk to my heart

Please talk me in and to my senses

In Love and Out of Love

Its not you I love, Ive fallen in love with myself.

The Squid and the whale

En film i de intellektuellas spår, utan att bli för pretentiös. Istället så är det karaktärerna som lever, inte filmen.
Fadern är den som är för mycket av allting; av det intellektuella och av det att han tror sig vara till den grad intellektuell han utger sig för att vara. Hans sätt blir för mycket för de andra i hans omgivning som verkligen (vågar?) se, och till slut också för honom själv. Och där har filem sin centrala punkt, med honom står filmen och faller; den delas in i något typiskt före och efter-uppdelning. Då till och med sönerna inser vem han egentligen är och vad det är som han är.
Men filmen behöver nödvändigtvis inte handla om honom alls, eller mycket lite i alla fall. Det går också att göra den icke-intellektuell, att skala av allt det där som ligger ovanpå. För innerst inne är det en film som behandlar det många familjer går igenom, oavsett om den är småborgerlig eller intellektuell. Men om den hade utspelats i Svedala hade kanske familjetragiken inte blivit lika intressant. Jag har tänkt på det förut; att ett visst mentalt, intellektuellt, psykiskt problem kanske måste behandlas i en miljö i vilken flera människor kan känna igen sig. Att det måste uppstå en mer, ja så mycket mer än det någonsin kan bli, banal och vardaglig sitation. Det är viktigt att komma ihåg om man själv skall göra film; att utgå ifrån en helt annan ganska tråkig situation. Då blir effekten på den vid första anblick ringa och sensitiva händelse mycket större, ta bara Lost in translation som ett exempel.
Varför har jag inte tagit upp något om modern eller pojkarna för den delen? Jag är inte här för att analysera eller leka filmkritikeramatör, nej det är inte så. Men det är de som jag gillar mest, kanske var jag bara tvungen då att skriva om fadern. Förrsten väldigt cliché, förhållandet mellan eleven och läraren/fadern, eftersom det låg i luften hade jag velat se något mindre förutsägbart. Eller så blir jag provocerad för att jag känner igen mig i det.

Philistine?

My friends love affairs

My friends love affairs
are starting me up
I see how they’re melting
like I sweat in the lap

they never bore me,
when they cry
they always absore me
at times they lie

One it harms
another it starts

Tears from yesterday
busy making their way
inside of you
I can see how smooth

love is eating you up

one wtches the fire
one seem to ignore
that one, it warms up (limber)
another it burns

but kill is always a pleasure (healthy violence)