The Squid and the whale

En film i de intellektuellas spår, utan att bli för pretentiös. Istället så är det karaktärerna som lever, inte filmen.
Fadern är den som är för mycket av allting; av det intellektuella och av det att han tror sig vara till den grad intellektuell han utger sig för att vara. Hans sätt blir för mycket för de andra i hans omgivning som verkligen (vågar?) se, och till slut också för honom själv. Och där har filem sin centrala punkt, med honom står filmen och faller; den delas in i något typiskt före och efter-uppdelning. Då till och med sönerna inser vem han egentligen är och vad det är som han är.
Men filmen behöver nödvändigtvis inte handla om honom alls, eller mycket lite i alla fall. Det går också att göra den icke-intellektuell, att skala av allt det där som ligger ovanpå. För innerst inne är det en film som behandlar det många familjer går igenom, oavsett om den är småborgerlig eller intellektuell. Men om den hade utspelats i Svedala hade kanske familjetragiken inte blivit lika intressant. Jag har tänkt på det förut; att ett visst mentalt, intellektuellt, psykiskt problem kanske måste behandlas i en miljö i vilken flera människor kan känna igen sig. Att det måste uppstå en mer, ja så mycket mer än det någonsin kan bli, banal och vardaglig sitation. Det är viktigt att komma ihåg om man själv skall göra film; att utgå ifrån en helt annan ganska tråkig situation. Då blir effekten på den vid första anblick ringa och sensitiva händelse mycket större, ta bara Lost in translation som ett exempel.
Varför har jag inte tagit upp något om modern eller pojkarna för den delen? Jag är inte här för att analysera eller leka filmkritikeramatör, nej det är inte så. Men det är de som jag gillar mest, kanske var jag bara tvungen då att skriva om fadern. Förrsten väldigt cliché, förhållandet mellan eleven och läraren/fadern, eftersom det låg i luften hade jag velat se något mindre förutsägbart. Eller så blir jag provocerad för att jag känner igen mig i det.

Philistine?