Så du tror du är kär?

Hur vet man? Och hur ser man skillnad på om det är själva känslan som kommer med den bevingade kärleken och själva kärleken? Och om det sistnämnda vore samma sak, är de två ställda frågorna egentligen samma fråga?
Jag har inte tänkt att ge er något direkt svar, men jag kan röra till det ytterligare för er.
En del är kära i själva känslan av att vara kär, och vill helst stanna där. Men andra, hur vet ni att personen som får stå ssom objekt för er kärlek är den som ni älskar? Det kanske hade gått bra med i princip vem som helst, allt avgörs ju ändå inne hos er, hur känslan tar sig uttryck. Kanske är det därifrån de otaliga uttrycken "Utseendet spelar ingen roll" och dylika samt handlingarna från ofta killars och tjejers beteende på klubb som är att gå från den ena till den andra. Allt avgörs ju i hur det får en att kännas inom en.
Men varför är det så att vi dras till vissa personer? Självklart letar vi efter det vi redan har. Egenskaper som du själv eller kanske din pappa har ser vi hos andra lätt. Och med dem som det blir lätt att identifiera sig med, har vi lättast att nå ut till och vice versa. Om man nu skall prata, varför inte göra det med en människa istället för en björn?
Men ni tror på kärleken, och blir alldeles provocerade av det här, hur skall vi kunna fixa till det då? Jag kan bara tala för mig, jag tror nog inte att jag kan se skillnad på om det är känslan av någonting som fått mig kär eller personen. Kanske är det ett handikapp, kanske inte.
Men om vi utgår från och kommer överens om att det som finns inuti en, är svårare att få bort än det som finns utanför har vi trots allt kommit en bit på vägen. För att vi skall kunna att ta reda på vilket som sårar mest, måste vi veta detta. Och om känslan är det som finns inuti dig samtidigt som kärlekens objekt; personen är det som finns utanför har vi två goda paralleller. Jag tror att det som vi har inuti oss är en slags substans som sakta blir till ett tomrum, ett hål så fort det tas bort och skapar oro, ångest och ttillfällig smärta. För nästan säkerligen kommer det något som fyller upp det igen. Om då kanske inte lika hårt som den första gången. The frst cut is the deepest. Men det är en helt annan historia. Sammanställt av det ovan sagda tror jag att det är lättast att ha det inuti sårat och följaktligen det som gör mest ont. Föreställ er att ha något väldigt stort inuti er som tar upp mycket plats och tid, men inte räknas.
Men jag vill inte på något sätt förringa den kärlek som ni utövar, den kärlek som för mig är lite främmande, än mindre den smärta som ni ni utstår när också den försvinner. Jag vill bara lycka er til med vilken kärlek ni än känner och kom ihåg; Riktig kärlek behöver inte vara den som är besvarad, konkret eller till någon speciell person. Inte heller behöver den vara äkta, för evigt, eller utövad på någon speciell plats (inuti eller utanför). I så fall har jag bara upplevt kärlek, nej förresten; då har jag aldrig upplevt den. Jag är nog kär hela tiden, i allt och ingenting. Det sorgliga är nog att jag är kanske mer kär i känslan och än mer, den smärta som följer än den kärlek jag aldrig upplevt. Så trots allt vet jag ju faktiskt inte det. Gör mig en tjänst och se kärleken som ett möte med något nytt med allt vad innebär, bra eller dåligt och ta med dig det inuti var du än går.